Prosa och lyrik om mening och tillit i livet och döden
Vad som skrivits om Må din väg gå dig till mötes – Att finna sin väg till livsmod och livsrikedom
Recension ur Katolskt Magasin 2021-12-29 av Birgit Ahlberg-Hyse
Agnete Kinman, Artos 2021
”Hur ska jag kunna få tillbaka livsglädjen? Hur ska jag stå ut med mina brister och misslyckanden? Hur ska jag orka leva vidare? Det här är frågor som många ältar och som kanske inte går att få svar på utan hjälp. En som vill hjälpa är Agnete Kinman. Hon är läkare och präst i Svenska kyrkan och har genomgått S:t Lukas treåriga utbildning i enskild själavård. Hennes senaste bok är en handledning i konsten att försonas med sitt liv. Titeln är Må din väg gå dig till mötes med undertiteln Att finna sin väg till livsmod och livsrikedom.
Kinman utgår från erfarenheter hon har fått i sina professioner men framför allt i sin roll som medvandrare. Hon påpekar att vi behöver medvandrare vare sig vi är troende eller inte men visar, var hon själv är förankrad: ”I svåra stunder kan en annan människas tro bli ett skydd runt omkring oss tills vi hittar tilliten.” Så rätt hon har!
För den som inte har en fysisk medvandrare är hennes bok en god hjälp på vägen. Hon sätter fingret på sorger och minnen som begränsar våra liv men hon hjälper, tröstar, uppmuntrar. Och hon inger hopp genom att låta sin tro lysa starkt igenom, i bibelord, poesi och exempel från möten med människor som är fast i ett lidande, fysiskt eller psykiskt. Sina personliga erfarenheter av ett fysiskt lidande delar hon med sig av på ett konstruktivt sätt.
Hennes källförteckning är lång och har flera katolska referenser. Varje kapitel avslutas med rubriken ”Till eftertanke” som är en sammanfattning av det hon nyss har lyft fram. Texten där, tillsammans med mångfalden noter, orsakar skiftande stilbrytningar som kan ge ett rörigt intryck men när man kommer in i mönstret ser man en pedagogisk tanke. Ett viktigt kapitel är ”Att ta till vara”. Där nämner hon faktorer som leder till koncentration på små glädjeämnen och försoning med livets framfart.
Thomas Wärfman, kyrkoherde i Norrköpings pastorat:
”Omsorgsfullt skriven med angelägna ärenden. Jag tänker att den kan vara till nytta och välsignelse i församlingarnas arbete. Hör gärna av dig till församlingarna och prästerna.”
Margaretha Rudén, pastor em. Centrumkyrkan Norrköping:
"Bara bokens titel och framsida gjorde att jag ville läsa den... "Att finna sin väg till livsmod och livsrikedom". Vem vill inte det? Agnetes bok är både undervisande och läkande att läsa. Hon öser ur en källa där hon samlat erfarenheter i mötet med sin medmänniska både som präst och läkare. Även egna erfarenheter lyser fram i texten. Boken berör på djupet. Den kan läsas både för egen uppbyggelse men också i en grupp där samtalet kan föras vidare genom frågor som ställs till eftertanke efter varje avsnitt."
Gunilla Drotz, sjukhuspräst em:
I sina böcker väljer Agnete bort det akademiska språket och kan då samtidigt röra sig i det lilla och det stora perspektivet samt sträcka ut långt för att nå bredden och djupet - samtidigt! Likaledes tillägnar vi oss ett oändligt antal nyanser som svar på dom viktiga frågorna - vi känner igen oss i! Tillsammans med Agnete Kinman vågar jag vara i maktlösheten......är det inte där Gud bor!?! Jag rekommenderar Agnete Kinmans senaste böcker - Ett stycke av vägen – Möten i livets slutskede samt Må din väg gå dig till mötes – Att finna sin väg till livsmod och livsrikedom som obligatorisk kurslitteratur inom teologisk utbildning.
Gundla Berg, leg. läkare:
Agnete Kinman förmedlar sin klokhet och livsvisdom på ett lättförståeligt sätt.
Så viktigt att känna tacksamhet och ta vara på glädjeämnen och tröst i det lilla.
Jag tycker mycket om den här boken
Vad som skrivits om Det som vi aldrig anat
Recension ur Katolskt Magasin nr 7/2020 av Birgit Ahlberg-Hyse
"Poesikonst av högsta dignitet framträder i Agnete Kinmans bok Det som vi aldrig anat, med underrubriken Om försoning med livet och döden, där hon klär livets avgörande skeden i sonettens dräkt.
Förra året gav Agnete Kinman ut Tankar om Guds närvaro – och vår, anmäld i Km nr 9/2019. Hon belyste människans längtan efter Gud och vittnade om Guds svar i medlidande och omsorg. Hennes utgångspunkt var erfarenheterna från livet som läkare, präst i Svenska kyrkan och själavårdare inom S:t Lukas.
Nu ges samma bakgrund en ny gestaltning när hon lämnar prosan för lyriken. Och hon gör det inte lätt för sig genom att använda sonetten, denna strängt behärskade diktform.
En sonett omfattar fjorton rader fördelade på två fyrradiga och två treradiga strofer, uppbyggda av jambiska versfötter och en rimstruktur med knapp frihet till variation. Agnete Kinman går till och med ännu längre in i disciplinen när hon tar förstaraderna från fjorton sonetter, binder ihop dem till en femtonde och skapar en så kallad sonettkrans.
Finns någon innehållslig substans kvar när så höga krav ställs på formen? Ja – och det är förunderligt. Med elegans berättar Kinman om människor hon mött, om kärleken, sveket, tilliten, tvivlet, livskraften, döendet och – i en sista rörande sonett – försoningen med livet och döden.
Boken har fyra sonettkransar med varsitt specifikt innehåll och trots att rader återanvänds behålls essensen i varje krans. Den varma inlevelsen finns där trots att orden är noga utmejslade i nödvändig stilisering. De bildar en väv, utsökt som den finaste damast där varp och inslag kan vara av samma färg men där ändå ett eget mönster framträder tydligt. Med sina sonettkransar visar Agnete Kinman att hon, utöver sin medicinska och pastorala kapacitet, är en poet med särskild begåvning."
Ur brev från Inger Giertz, Präst
Från “föräldrars trygga famn”, som är en närvaro av helighet, men också av aningen om den större heligheten, det inte kända som ändå finns, som bär nu och som finns också då timglasets sand når botten. –––
Du talar ömt och djupt om hur befrielse och växt kan komma, då någon öppnar sig för att lyssna lyhört och fördomsfritt på en som försiktigt, steg för steg, delar med sig av sitt livs barlast. En tidigare oanad frihet inträder i hennes liv och en djupare gemenskap mellan de två som delat. –––
Vilken finstämd skildring av en människa som står framme vid dödens port! Här finns det sanna konstaterandet att vi inget vet - enligt vanliga definitioner på vetande- om vad som finns bakom dörren. Inte heller om meningen med vårt liv. Och ändå finns ett vetande hos denna döende kvinna. Ett vetande som bär. Hon kan summera sitt liv i tacksamhet. Hon kan lämna de sina, trots att det smärtar, för hon anar bron till Ljuset. Hon kan se hur det mörka och svåra ändå blivit till glädje och växt. Jag kommer bära med mig din fina bild av “nattens livsdroppar i livets daggbladsskål”. Så sant och så vackert! Nattens mörker och kyla är förutsättningen för det livgivande vattnet! Tack för den bilden! ––– Tack, Agnete, för en fin bok!”
Recension av Lars Ringberg, bokus.com
Det är en fascinerande läsning, inte bara för det varma temat om att försonas, utan för att poesin är skriven i sonettkransar. Varje första rad i en vers, skriven som en sonett, återvinns i den sista versen där raderna tillsammans bildar en sorts essens av hela sonettkransen. För mig innebar detta att det dikten ville berätta framträdde sakta, bit för bit, som ett gammaldags fotografi i framkallningsbadet, där till sist varje detalj blir synlig i den allra sista sonetten. Jag läste sedan också en av de fyra sonettkransarna som högläsning för min fru och son. De lyssnade andäktigt. Orden ligger så fint i munnen och temat är både gripande och uppbyggligt.
Personlig kommentar av Henrik Ranby, universitetslektor och författare till sonettsamlingen Museum.
"I [boken] fann jag en fin balans mellan innehåll och form och något skenbart självklart som det säkert ligger mycket arbete bakom. Tack alltså för fin, intressant och inspirerande läsning. Jag kommer att återvända till Det som vi aldrig anat fler gånger och reflektera mer över försoningstanken.”
Artikel ur Kyrkans Tidning nr 33/2020 s. 32 av Max Wahlund
med rubrik "Viktigast av allt är försoning" med utgångspunkt Det som vi aldrig anat..., Ett stycke av vägen. Möten i livets slutskede och Tankar om Guds närvaro - och vår. Om lyhördhet och inre längtan.
Artikel ur Norrköpings Tidningar och Östgöta Correspondenten onsdagen 24 juni 2020 av Gunnar Hagberg.
Rubriker: Försoning och livskraft i Agnetes dikter
Försoning i Agnetes poesidebut
[Om försoning sent i livets slutskede]: ”En befrielse. Men det är synd att många väntar till dödsbädden. Vi borde göra det medan vi fortfarande är friska och starka. Mina dikter speglar dessa möten och frågor. Förhoppningsvis lyser livskraften i texten".
Boktugg 29 Juni 2020 intervju
"Vi befinner oss i en svår och märklig situation just nu då frågorna om livet och döden, livsfrågorna, kommer väldigt nära människor. Hur man ska orka leva, hur man handskas med dödsrädsla, hur man ska acceptera hur livet blev när det kanske inte blev som man hade tänkt sig." ... "Hon ... vill stödja människor att kunna hantera frågor om livet och döden, både oberoende och utifrån kristen tro."
Vad som skrivits om Ett stycke av vägen - möten i livets slutskede
FÖRORD
Cecilia Wadstein Präst. Författare. Diplomerad Sankt Lukasterapeut. Föreläsare, tidigare lärare vid Pastoralinstitutet, Uppsala
"Berörd och djupt tacksam lägger jag ifrån mig boken Ett stycke av vägen. Möten i livets slutskede.
Berörd av berättelserna om människor i livets slutskede och tacksam för den stora omsorg författaren Agnete Kinman lägger ner för att skildra hur sådana möten skulle kunna gestalta sig.
I inledningen till boken skriver hon att hon genom denna bok vill visa på försoningens möjlighet inför döden. Varsamt och ömsint visar hon att försoning är möjlig. Försoning med människor, med hur livet blev och försoning med sin egen död. Om värdighet och tillitsfullt liv in i det sista, om att få känna sig hel inför sin egen död.
I boken skriver författaren: vi har mycket att lära av de som lever sin sista tid om hur vi kan hantera dödsrädsla och ångest och hitta förhållningssätt till döden. Hur vi möter livets motgångar, inte som offer för övermäktiga omständigheter utan som kämpande som gör det bästa av situationen.
När jag läser boken lär jag mig av dem som boken handlar om, människor i livets slutskede. Författaren själv har mycket att förmedla och lära ut av sin erfarenhet, kunskap, kompetens och skicklighet från både medicinsk praktik och själasörjarens, prästens praktik.
Boken är en angelägen bok inte endast för de som står till tjänst för att följa en medmänniska i livets slutskede, utan också för oss människor som känner rädsla vid tanken på vår egen eller andras död.
Författaren uttrycker en förhoppning om att denna bok ska bidra till att möten med människor i livets slutskede avdramatiseras. Jag tycker att hon lyckas i denna ambition.
Det är en bok om ars moriende, om konsten att dö, att få sluta sina dagar med värdighet.
Ett ord som kommer till mig när jag läser boken är ordet gästfrihet. Ett av gästfrihetens kännetecken är att skapa rum och ge rymd för en annan människa, ett hjärtats gästfrihet. Den som visar gästfrihet invaderar inte med sina egna behov utan väntar in och låter den hon inbjuder vara den som bjuder upp till dans. En sådan hjärtats gästfrihet uttrycks i boken.
Prästen och författaren Lars-Åke Lundberg menar att själavård innebär att försöka inta samma hållning som utmärker Jesus i mötet med människor som behöver hjälp, och själv vara beredd på att inte bara ge utan även få ta emot. Jag menar att författaren intar en sådan hållning, Inte minst i det att hon själv inte bara ser sig som den som har något att ge, vilket hon har, utan också den som får ta emot.
Djupast handlar boken om livsmod och livsmod förmedlar den.
Ettt livsmod som förmedlas av kämpande människor och av författaren.
Livsmod, om mod att orka leva och när stunden är inne för det, mod att våga dö."
Uppsala i Maj 2013.
RECENSIONER
Bibliotekstjänst 2014 lektör Håkan Stenow:
”Texterna berör många svåra frågor såsom förnekande, aggressioner, dödsångest och att möta önskan om dödshjälp. De visar på vikten av att mötas med respekt, att få tala om andliga frågor, behovet av försoning och att få möjlighet att sammanfatta sitt liv. Kinmans bok är angelägen för alla inom vården och själavården och förmedlar hopp och livsmod.”
Östgöta Correspondenten 17.2 2014 av Jakob Carlander, legitimerad psykoterapeut, handledare och författare, litteraturkritiker.
”… Författaren bär på en stor lyhördhet för att människor i livets slutskeden reagerar olika, har olika kognitiva förutsättningar och alltid måste mötas med respekt för sin vilja och sina ställningstaganden… Detta är en handbok som ger mod att möta människor där ångest och vanmakt kan vara som störst. … Det gör ”Ett stycke av vägen” till en självklar bok i vårdutbildning och prästens praktiska studier. Men det är också en välkommen bok för oss alla som emellanåt funderar på hur det en gång kommer att vara då livet närmar sig slutet… Om modet att leva hela sitt liv.”
Distriktsläkaren 2 2014 Recension av Christer Olofsson, distriktsläkare:
”… en bra bok på ett angeläget och svårt tema – väl värd att läsa redan i början av karriären då boken innehåller kunskaper som kan bidra till att minska den egna ångesten inför mötet med döende patienter.”
Gemenskap 42:2 2014, Centrumkyrkan i Norrköping: Recension av psykoterapeut Cathrina Östberg
”… Varsamt och ömsint visar författaren på försoningens möjlighet inför döden. Försoning med människor, med hur livet blev och med sin egen död, om värdighet och tillitsfullt liv in i det sista, om att få känna sig hel inför sin egen död… Författaren berör också det kristna hoppet! ... Med stor respekt införlivas de individuella perspektiven från patienter på ett tolerant och livsbejakande sätt. Boken Ett stycke av vägen – möten i livets slutskede tränger under huden och berör på djupet!”
Sankt Lukas Våren/Sommaren 2014
”Boken vänder sig till vården, kyrkan, anhöriga och människor som vill fundera över våra mänskliga livsvillkor med betoning på livet och döden, lidandet, kampen och meningen. Boken vill visa döendes problemområden, hur vi som finns nära kan vara till stöd, hur vi själva kan påverkas i mötena och hur vi kan bearbeta vår egen dödsångest.”
Äldreomsorg: Fortbildande, nr. 1 2014
”Existentiella frågor i livets slutskede: Ett stycke av vägen är angelägen inte endast för dem som står till tjänst för att följa en medmänniska i livets slutskede, utan också för oss människor som känner rädsla vid tanken på vår egen eller andras död. … Djupast sett handlar boken om mod att leva hela sitt liv, för de döende och för oss som ännu inte ser en slutpunkt för våra liv.”
Gunilla Drotz, sjukhuspräst em:
I sina böcker väljer Agnete bort det akademiska språket och kan då samtidigt röra sig i det lilla och det stora perspektivet samt sträcka ut långt för att nå bredden och djupet - samtidigt! Likaledes tillägnar vi oss ett oändligt antal nyanser som svar på dom viktiga frågorna - vi känner igen oss i! Tillsammans med Agnete Kinman vågar jag vara i maktlösheten......är det inte där Gud bor!?! Jag rekommenderar Agnete Kinmans senaste böcker - Ett stycke av vägen – Möten i livets slutskede samt Må din väg gå dig till mötes – Att finna sin väg till livsmod och livsrikedom som obligatorisk kurslitteratur inom teologisk utbildning.
TIDNINGSINTERVJUER ELLER OMNÄMNANDEN
Dagens Medicin nr 1-3 onsdagen 15 januari 2014 av Jens Krey intervju:
Rubriker Tema döden: ”Agnete Kinman är prästen som ger patienterna modet att sätta ord på sin dödsångest”, ”Även små ord tänder ljus”, ”Patienter kan intuitivt känna vilka som vågar prata om svåra frågor.”
Distriktsläkaren 2 2014 intervju av Eva Nordin.
Rubriker: ”Att kunna möta döden" och "Medmänniska till någon i kris”.
”I finstämda berättelser ger hon läsaren en värdefull insyn i såväl psykologiska och existentiella som andliga frågeställningar. … Agnete Kinmans bok är angelägen. Särskilt i en tid då New Public Management breder ut sig i vården och kostnadseffektivitetsprincipen tränger undan människovärdes-, behovs- och solidaritetsprincipen.”
Helgläsning Norrköpings Tidningar PAUS och Östgöta Correspondenten lördagen 25 oktober 2014, intervju och reportage av Emilie Wallsten
Möten på liv och död, s 4-7
”Våga prata om döden”… ”Agnete Kinman vill avdramatisera möten med döende för att dessa ska få möjlighet till en lyssnande medmänniska och en lugn död. Samtidigt vet hon att vi kan lära oss mycket av döende personer – om livet och om livsglädje. … Då och då behöver vi fundera över de existentiella livsfrågorna. Varför lever vi? Vad är meningen med mitt liv?”
”Känslan av att ha levt ett rikt liv gör det lättare att dö.”
[Om kyrkans anställda och ideella]: ”Vi har full respekt för den sjukes tro eller brist på tro, och går dit som medmänniskor … när de döende vill ha någon hos sig och anhöriga inte finns eller har hunnit fram.
Dagens Nyheter 23 december 2014 av Jan Falk intervju
Rubrik: ”I dödens närhet möter vi ofta människans storhet”
Länstidningen fredag 5 februari 2016, årgång 68 om en föreläsningskväll på Biblioteket i Boxholm som inledning till serien Filosofiska caféer.
Vad som skrivits om Tankar om Guds närvaro - och vår
RECENSION ur 50/ KATOLSKT MAGASIN
Bok – själavårdens betydelse
Agnete Kinman
Tankar om Guds närvaro – och vår,
Artos 2019
"Agnete Kinman är läkare, präst i Svenska kyrkan och utbildad i själavård inom Sankt Lukas. Därmed har hon djupa erfarenheter av både fysisk och existentiell smärta. Hon kombinerar dessa erfarenheter med en personlig, Kristuscentrerad tro i sin senaste bok som har undertiteln Om vår lyhördhet och inre längtan.
Boken är varm och uppmuntrande eftersom hon ofta talar om Guds omsorger och planer för oss – även när han tycks tiga – och Jesu kärleksfulla medlidande med oss, både när vi blir utsatta för synden och när vi själva gör oss skyldiga till den. Livets väg är en korsväg med människan buren av korset, skriver hon.
Hon ger hjälp att uthärda nöd och tvivel med exempel från sin själavård – utan att svika tystnadsplikten förstås. Hon visar hur Guds tilltal kan anas genom ett bibelord, en dramatisk upplevelse eller ett möte med en lyssnande medmänniska. Och hon påpekar vikten av att ha kontakt med en professionell andlig rådgivare.
Teologiska tankegångar belägger hon med vetenskaplig noggrannhet. Notapparaten är imponerande och utöver Bibeln citerar hon goda författare ur både katolsk och luthersk tradition. Med dessa gedigna referenser visar hon att vi ska ta både tro och förnuft till hjälp i vår längtan efter Gud."
Birgit Ahlberg-Hyse